Ur Tidningen Kalmar 17 juni 1907

Ett ruskigt mord utspelades vid torpet Sandbacken i början av 1900-talet. En kolare och skogshuggare vid namn Anders Gustaf Österman, 63 år, blev brutalt ihjälslagen och rånad efter en mindre spritfest. Österman hade vistats i byn några år och bodde ensam i en skogskoja. Han arbetade i skogen, bl a som kolare och hade gjort sig känd som arbetsam och skötsam och var väl känd i byn. Ibland var han arbetskamrat med Gustaf Westlund, född 1866, som var skomakare och diversearbetare. Gustaf bodde på Sandbackstorpet i södra delen av byn, hos en 30 år äldre änka, Margit Olsdotter.

En sommar under slåttertiden, var Österman plötsligt försvunnen. Man trodde till en början att han gått vidare och fått arbete på annat håll. Skogskojan var låst med ett kraftigt hänglås som senare visade sig ha blivit sönderskjutet. Hans arbetskamrat Gustaf Westlund tillfrågades naturligtvis och han förklarade att Österman flyttat till Gävle där han fått arbete och att han nog inte skulle återvända till byn.

Allt eftersom tiden gick tyckte man sig se att Westlund blev mer och mer grubblande och inbunden. Efter en tid började man lägga märke till att Gustaf bar klädespersedlar, bl a ett par stövlar som tillhört Österman. Även försökte han sälja en del hushållssaker och kolningsredskap som man kände igen som Östermans. På fråga förklarade han att han fått ta hand om detta vid vännens avflyttning. Gustaf blev mer och mer besvärad och hotade indirekt en del frågeställare till livet då han var omtöcknad av sprit. Han yttrade engång: ”Jag har slagit ihjäl en person tidigare och kan göra samma sak igen”. Ingen tog dessa hotelser på allvar, Gustaf betraktades som ganska feg och vek till sinnes. På fråga varför han på sista tiden fått ovanligt gott om pengar trots att han sällan hade arbete sade han sig ha kontakt med fan och därför alltid kunde gå omkring med välfylld plånbok. Han ville dock inte hjälpa någon annan till att få denna förmån hos den onde som han sade sig ha kontakt med. Gustaf klagade mer och mer över mardrömmar och dålig nattsömn och sökte bedöva sin ångest med hjälp av sprit. Han yttrade en gång i berusat och halvvaket tillstånd att ”Jag har slagit ihjäl min bäste vän och kamrat. Han ligger under ris och mossa”.

Byborna blev så småningom helt övertygade om att det inte stod rätt till med Östermans försvinnande. En kväll, nära ett år efter försvinnandet, samlades några grannar vid torpet för att söka efter ytterligar ledtrådar. Gustaf var då försvunnen. Sökandet sträckte sig snart till en liten bäck, omgiven av tät granskog, strax nedanför torpet. Man upptäckte då granbuskar som var spetsade och nedstuckna i mossan kring en hög med ris i bäckkanten. Man började plocka upp riskvistar och fann plötsligt en hand som stack upp ur bråten. Sökandet avbröts och landsfiskalen tillkallades från Kilafors.

De som kände Österman hade ingen svårighet att identifiera den döde när han grävdes fram, trots att han legat gömd här nästan ett år. Obduktionen som verkställdes av provinsialläkaren i Söderhamn visade på kraftigt våld mot huvudet, troligen utfört med en yxhammare. Gustaf var då på flykt, medveten om att marken började bränna under fotterna på honom. Han återfanns snart och anhölls som misstänkt för mordet.

Ur Dalpilen 11 oktober 1907

Inför domstolen där ett stort antal personer, både Tönsenbor och andra, vittnade, förnekade Gustaf all skuld till dådet. Enligt Gustafs egen berättelse hade han haft sällskap med Österman på hemväg från Holmsveden där Gustaf bl a hämtat ut en kagge brännvin vid järnvägsstationen. Under den nära milslånga promenaden hade de vilat då och då och smakat på innehållet i kaggen. Framme vid Sandbackstorpet hade Österman känt sig trött och lagt sig att vila utanför grinden. Enligt Gustafs berättelse som han vidhöll under alla förhör hade Österman vaknat efter någon timme och gått hem till sin koja i skogen. Åklagaren hävdade däremot med stöd av vissa fynd och vittnesmål att Gustaf slagit ihjäl sin kamrat medan han låg och sov vid grinden och sedan släpat ned den döde till bäcken och täckt över honom med ris och mossa.

Ur Dalpilen 29 oktober 1907

Ur Dalpilen 21 april 1908

Efter ett flertal förhör och rättegångar under sommaren och hösten dömdes Gustaf Westlund som ”skyldig till mord till staffarbete på lifstid samt att för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig”. Efter 20 år på Centralfängelset på Långholmen i Stockholm blev han benådad och återvände till sin hemsocken. Sambon Margta var då död och stugan på Sandbackstorpet jämnad med marken.

De bybor som kände Gustaf väl, talade länge om dramat. De hade svårt att förstå att han kunde utföra en så bestialisk gärning.

Texten är ett utdrag ur: ”Tönsen, en by uppe bland bergen” av Olle Larsson, införd i Hanebo Jul 1996. Tidningsnotiserna är från Kungliga Bibliotekets samling av digitaliserade äldre dagstidningar.