Alla inlägg av Christer Lindh

Återblick 2020

År 2020 vart ett besvärligt och tråkigt år på det stora hela, men om man nu skall se någon fördel med pandemin så var det att vi kom att tillbringa merparten av året i Tönsen, där vi höll oss undan från folk, jobbade på distans, tog promenader och glodde ut mycket genom fönstren. Detta, tillsammans med tre nya viltkameror, bidrog till att det blev ett år fullt av roliga viltobservationer. Här är en liten sammanfattning av de vi fick på bild:

Den listige mården

Under vintern hade vi sett att någon har tömt vår ekorrmatare betydligt snabbare än vad ekorrarna borde förmå. Vi fixade till övervakning av brottsplatsen och se där – en mård hade hittat detta ymnighetshorn med jordnötter och gjort många nattliga räder…

Bevismaterialet är omfattande

Bäverns projekt

Det finns bäver i Tönsån. Speciellt nedströms Lars-Lars ser man mängder av fällda träd, men även uppströms ser man en del spår. En bäver hade börjat gnaga på ett träd alldeles nära bron vid Loviseberg, så vi satte dit en kamera och fick den på bild. Hen var där flera nätter i rad, men gav sedan upp projektet med att fälla detta träd, det står fortfarande upp,

Lyssna så hör man bävern knapra.

Björnarna vaknar

I maj vart det spännande. Så här års, innan korna släpps ut, brukar vi gå en daglig promenad från oss till Skogvaktars, ner över Byvallen/Hallbodarna och tillbaka hem via Forsbergs. Där vid åkern vid Forsbergs såg vi dem första gången – vid skogsbrynet vid åkern stack en björnhona upp huvud och en liten tittade nyfiket fram, innan de snabbt drog sig in mot skogen. 

Någon dag senare tänkte jag gå upp och sätta upp en viltkamera där vi hade sett dem. Väl uppe vid åkern igen så var dom där igen – nu stod mamma björn och betade gräs och de tre små stökade runt och lekte mest. Jag hämtade kamera och ett rejält objektiv. Det vart en bildserie på avstånd, men ändå bra kvalitet med 600mm-objektivet.

Björnbus

Jag satte sedan upp viltkameran inne i skogen (kollade först att alla björnarna höll till ute på ängen då…) och den 24:e maj vart det jackpot med film på tre busiga björnungar!

Leker dom ”Herre på täppan”?

Spring i benen

Vi har inte bara vilt kring oss. I slutet av maj fick vi återigen kvigor på vår äng, och som vanligt var de glada att få sträcka på benen.

Första bisvärmningen

Vi började med biodling förra året och satte upp två samhällen på hösten. Men det vart tydligen trångt direkt, för i juni blev det svärmning i ena kupan och den gamla drottningen satte sig i en (lyckligtvis låg) gran med halva samhället runt sig . Efter mycken möda samlade Ulrika in svärmen och de fick sig en egen ny kupa att bo i istället. 

Det gäller att få ner drottningen i lådan, då följer de andra med. Foto: Karin Lindh

Björnar på gården

I början av september köpte jag mig en viltkamera till, och satte upp den vid vår infartsväg mest för att testa den. Det vart ännu en jackpot – en tidig morgon gick mamma björn och de tre ungarna förbi i morgonsolen.

Skylten upplyser om att viltkamera finns i området, vilket en björn noterade

Vargarna ”Bonnie och Clyde

Den 19:e september vaknade jag till att kameran fångat två vargar på natten. De strövade hela vår infartsväg och förbi garaget, utan att störas nämnvärt av strålkastaren som slogs på av rörelse.

Naturbevakaren Sone från Länsstyrelsen berättade att det troligen var en hona och en hane ur två olika revir som brutits sig ur och kanske var på väg att bilda ett eget. Och de var ute på ett riktigt mördarstråt – ett par dagar innan hade de dödat fyra lamor i Håkanbo, och den här natten dödade de fyra bagglamm för vår granne Lennart. Vargvärldens svar på Bonnie och Clyde kanske…

De här händelserna ledde till att det utlystes skyddsjakt på detta förbrytarpar. Hanen sköts den 5:e oktober i Håkanbo. Skyddsjakten förlängdes men mig veterligen fick man aldrig tag på honan. 

Den 18:e oktober strövade varg åter genom vår gård, nu var det bara en. Kanske var det ”Bonnie”, för även denna natt fick en bagge stryka med – Anna och Lennarts bagge “Herr Andersson”, far till så många lamm, fick plikta med livet.

Oktoberfåglar

I oktober fick vi också en bild på sparvugglan som brukar sitta i träden sporadiskt. Det varså gott som mörker men moderna kameror förmår att få fram rätt bra resultat ändå.

En tjäderhane spankulerade också förbi kameran i maklig takt.

Var e brudarna?

Vargfinal

Som final på detta djurrika året såg vi en morgon en flock med 9 vargar på åkern, på andra sidan Tönsån. De var lite utspridda där, och ett par av dem låg ner. Kanske hade de just jagat ett rådjur, för ett sådant såg vi på andra sidan bäcken mot Lars-Lars. Kom det kanske undan och de gav upp jakten där? 

När jag gick ut på gården fick de fart och sprang iväg norrut igen, men jag hann få några snabba bilder iallafall.

Det vart en rejäl avslutning på ett år med många kul observationer. Förhoppningsvis bjuder 2021 på lika många och gärna fler observationer, och blir ett roligare år i övrigt. Fortsatta observationer (och lite annat) lägger jag ut som @clindh på Instagram, följ gärna.

God fortsättning!

Bildfyndet – del 2

Här kommer som utlovat fler bilder från den samling bilder från Tönsen jag hittade på Tradera tidigare.

Slåttermaskinen

Den mekaniska slåttermaskinen slog igenom stort mot slutet av 1800-talet och underlättade mycket. Var den här bilden är tagen (och vem bonden är) överlåter jag åt läsaren att försöka klura ut. Tipsa gärna!

Höbärgning

Tre generationer Larsson hjälps åt att samla ihop hö efter det slagits.

Varierat arbete

Flera av bilderna som lades ut på Tradera var på skogsarbetare i sin arbetsmiljö, den här var den bästa av dem. Bilden (framkallad på vykortsfotopapper) är adresserad till Fröken Bricken Olsson, Tönsen men ej postcirkulerad.

Och här ser vi dem igen, i nästan samma uppställning men med en annan arbetsuppgift.
Bilden är adresserad till Herr Johan Olsson, Tönsen men ej postcirkulerad.

Kompisarna

Grannarna Olle Olsson och Olle Larsson sitter utanför Olle Olssons hem, det som idag kallas ”Per-Larsens”. Olle Olsson är son till Johan Olsson, som omnämns ovan/nedan, och hustru Jenny (född Hedberg).

Mankraft

De här männen gör markarbete vid ett okänt hus, men det är väl troligt att detta också är ”Per-Larsens” (som senare byggts på). Vid tidigt 1900-tal så bodde familjen Olof Persson/Olsson här – mannen med det rejäla skägget längst till höger är lik fadern i den bild av familjen som finns på Dibis. Hans son Johan Olsson tog senare över gården, och flyttade sedan från Tönsen 1924.

Kanske är det gårdens ladan som skall till att byggas?

Handarbete

Kvinnor från Tönsen träffas för att handarbeta. Kanske är bilden tagen i skolan.

Bildfyndet – del 1

Jag har sedan flera år haft en bevakning av ordet ”Tönsen” på auktionssajten Tradera, efter att en gång ha missat en auktion av den åtråvärda klassikern ”Tönsboa” med Leppe Sundevall. Något sådant får förstås inte hända igen…

Konstigt nog (!) har inte bevakningen hittat något sedan dess, men nyligen plingade det slutligen till; det var en antikhandlare i Falkenberg som lagt ut 17 bilder från Tönsen till försäljning. De kom ur en större samling bilder han på något sätt kommit över, han minns inte själv. Jag köpte några av dem.

Känner du igen någon på bilderna, eller har ytterligare information? Tipsa gärna!

Skolklassen

Skolan i Tönsen fanns från slutet av 1860-talet till mitten av 1950-talet. Denna bild är nog tagen på 10-talet. Senare byggdes skolan ut till nuvarande storlek, fick större fönster och en ombyggd entré.

Levererans från bryggeriet

Utköraren, troligen från Hallens bryggeri, levererar hem till dörren. Tönsens skola ses i bakgrunden. (Hallens bryggeris historia kan läsas i Hanebo Jul 1978)

Alla hjälper till

Dagsverke i skogen, barn och vuxna hjälps åt. Vad detta är för röjning och var man befinner sig har jag inte klurat ut, det ser ut att ligga högt ovan sjön. Mannen i helsvart i mitten är troligen Lars Larsson (1846-1931)

Vätskepaus

Fyra herrar tar sig en välförtjänt vätskepaus. Andre man från vänster är troligen Johan Magnusson från Vallsänge.

Från Drakberget

En vy från Drakberget över gårdarna som idag benämns Oskar Näslunds (stora huset numera rivet), Skölds, Per-Lars och Lars-Lars.

Fler bilder kommer i ett senare inlägg.

Polska efter Norells Olle

Jag hittade ett inlägg i bloggen Hälsingelåtar där musikern Esbjörn Wettermark transkriberat noter till en polska ”efter Olle Norell i Tönsen”, från en inspelning med spelmannen Erik Rönnlund i Skog. Inspelningen med Rönnlund finns bevarad i Hälsinglands folkmusikarkiv men finns inte tillgänglig online.  Då jag var nyfiken på hur låten går men varken kan läsa nötter eller framföra en fiol bad jag min son Erik Lindh – som studerar ljuddesign på högskolan i Skövde – att översätta den från Esbjörns noter (via MIDI) till fiolspel med hjälp av sina  samplingsbibliotek, datorprogram och kunskaper. Så varsågoda, en liten fin polska i G-moll – med Tönsen-anknytning – att svänga era lurviga till denna midsommarafton! Här är noterna, för den som hellre spelar själv: Hämtad från FolkWiki (där den även finns i ABC, MIDI och PDF-format) Fler låtar från finns på Esbjörns blogg Hälsingelåtar  Folkmusik från Hälsingland (Wikipedia)

Sjöbergs torp

Länge har det stått öde och helt dolt av stor skog, men efter skogsavverkning så kan man numera se det från vägen igen – Tönsens enda riktiga ödehus; Sjöbergs.

Torpet är ca 150 år gammalt och byggt som en s.k. sidokammarstuga, men utan förstuga. Det byggdes troligen av Johan Petter (Pehrsson) Sjöberg, född 1833 i Svärdsjö. År 1866 flyttade han, hustrun Karin (f. 1839) och sonen Per Johan (då 11 år, född i Ovansjö 1855) från Skog till Tönsen. Han försörjde sig som kolare.


Johan Petter utanför stugan sin, och stugan som den ser ut nu

Sonen Per Johan emigrerade till USA den 12:e april 1882, som så många andra vid den tiden. Han verkar då ha bytt efternamn till Wahlén. Att han blev kvar där och startade familj vet vi, för i ett inlägg på Anbytarforum frågar en kvinna i USA efter information om sin farfars far Per Johan Wahlén. 

Hans föräldrar blev dock kvar i Tönsen livet ut – Karin Sjöberg dör 1912 och Johan Petter fem år senare, 1917. Sedan står stugan tom i många år.

År 1929 flyttade sedan skomakaren Per Johan Sköld in i torpet med sin hustru Vilhelmina ”Mina” Sköld, med deras fyra barn samt ett till på väg. Nu vart det trångt i stugan; några år senare kom två barn till, så totalt bodde då nio personer i denna lilla stuga.  De äldsta sönerna flyttar ut 1944-1945, och resten av familjen flyttar sen till Söderala 1948.

Först i början av fyrtiotalet drogs el till Tönsen och denna stuga fick då också elkraft, det vittnar isolatorer och en rostig elmätarpanel om. I stugan hittar jag en sida från en skolbok samt en tidning från den 15:e mars 1939 som vittnar om stora händelser – Tyskland angriper då Tjeckoslovakien, och senare samma år kommer man att invadera Polen och andra världskriget tar sin början.

När stugan och tomten lämnades 1948 tog sedan skogen över och med åren doldes torpet helt. En gran växte upp alldeles vid väggen på baksidan och sprängde tak och vägg. Spismuren rasade också in och tog med sig mer av taket. Men stugan kämpar ännu emot och står fortfarande upp i det stora hela, med vacker patinerade träväggar – så passa på och gör den ett besök.

Vet du mer? Tipsa gärna så kan artikeln kompletteras.

Stort tack till Sven (född i stugan 1933) och hans brorsdotter Agneta för uppgifter om familjen Sköld som flyttade in efter Sjöbergs.

Sjöbergs torp 2013

sjobergs-004 sjobergs-006 sjobergs-007 sjobergs-008 sjobergs-009

Nu byggs Valhalla

Uppdatering 2018-05-31: OX2 har uppdaterat sin informationssida med mer information om hur man (ibland inte) når fiskesjöarna och andra naturområden som berörs av byggnationen.

Uppdatering 2018-05-08: OX2 har kört sönder Bullerbäcken. Se inslag från SVT.

Projekteringen av den stora vindkraftparken ”Valhalla” sydväst om Tönsen har som bekant varit på gång i många år. Inkomna överklaganden och domstolsprocesser är nu hanterade, arkeologisk undersökning är gjord, alla tillstånd är inhämtade, finansieringen på plats och upphandling av entreprenörerna är klar så nu är bygget igång.

Valhall var i nordisk mytologi Odens och de fallna krigarnas boning och sägs enligt legenden ha 540 dörrar och ett tak bestående av gyllene sköldar. Män som dött i strid kunde få komma till Valhall och vara med och kriga mot jättarna. I vindkraftföretaget OX2:s version blir det dock bara jättar – 85 stycken 180 meter höga vindkraftverk. Var krigarna skall bo framgår inte, men de lär få slåss mot ”väderkvarnar” istället för riktiga
jättar. Man lär inte heller bjuda på fest och äta upp grisen Särimner varje natt, men vi får väl hoppas på en rejäl invigningsfest iallafall.

Projektet består av två parker som byggs samtidigt: vindparken Åmot-Lingbo med 58 kraftverk som ger en årsproduktion på runt 754 GWh, och vindparken Tönsen med 27 kraftverk som ger ~365 GWh per år. Detta är färre snurror än tidigare planerat, men istället är varje 30 meter högre.

Vindkraftparkerna Tönsen och Åmot-Lingbo

Valhalla blir en av de största landbaserade vindkraftsanläggningarna i Europa med en total effekt om 357 MW. Den förväntade årliga genomsnittsproduktionen för anläggningen är ca 1,1 TWh, vilket motsvarar årsförbrukningen av hushållsel för ca 223 800 hushåll (5 000 kWh per hushåll), vilket nästan är dubbelt så många som alla hushåll i Gävleborgs län tillsammans. Som jämförelse ger Laforsens vattenkraftverk i Ljusdal ca 335 GWh per år – ungefär likvärdigt med Tönsens 27 snurror alltså.

Under hela 2018 kommer det byggas nya vägar, befintliga vägar förbättras, alla uppställningsytor röjs och byggs och det dras elnät från alla platser. Arbetet med vägarna och uppställningsytor är redan igång. Ett ställverk byggs längs Vilnästjärnsvägen som samlar in alla kraftverkens ledningar och skickar det vidare ner via luftledning mot Lingbo för ansluting till stora nätet.  Montering av själva kraftverken sker under 2019.

Information om byggarbetsplatsen för Tönsens vindpark

Bygget kommer tyvärr försvåra vår rörlighet på skogsvägarna under ett par år.  Bägge  områdena är klassade som arbetsplats, vilket gör att man kommer sätta bommar på Flottsjövägen och vägarna in mot Nannsjön. Har man ärenden in i området kan man prata med platsansvarig och eventuellt få tillgång till koden till bommen.

Länkar:

Återträff med piloten som störtade i Tönsen – efter 55 år

Den 20:e juni 1960 flög flygkadett Gösta Wiking högt ovanför Tönsen med sin SAAB J 29 (i folkmun kallad “Flygande Tunnan”), i en övning med andra plan från F15 i Söderhamn. Ett annat J29 kolliderade med Göstas, varpå huven krossades och flög av. Gösta skadades på höger sida av ansiktet och sköt instinktiv ut sig och räddade sig med fallskärm ned mot marken, där han fastnade i en tall. Planet kraschade en bit längre bort där bränslet och den heta motorn startade en skogsbrand.

Talltopp räddade flygareGösta tog sig ned från tallen och tog sig mot första bebodda hus och knackade på för att få hjälp. En ung kvinna öppnade dörren och ryggade först tillbaka när hon såg den blodige piloten i sin sönderskurna pilotoverall stå på trappen. Innevånarna i Tönsen mobiliserade sig sedan snabbt, hjälpte Gösta till sjukhus och såg till att branden blev släckt. [Läs DN-artikeln från 1960]

Den 11 september i år, drygt 55 år efter olyckan, knackade Gösta åter på i huset. Karin Norin, som hade öppnat dörren hos familjen Sköld den dagen, var där tillsammans med andra bybor som har minnen från händelsen.

besoket-10
Gösta Wiking och Karin Norin

Det var Irene Frank som kontaktat och bjudit in Gösta att komma på återbesök i byn. Irene var liten flicka vid tiden för kraschen, och kommer speciellt ihåg den stora gropen som bildades när planet kraschade. Gropen vart djup och naturen runt den stod bränd och kal i många år efter kraschen. Det var Irenes pappa Olle Frank som skjutsade Gösta till sjukhus den dagen, i en fart så hög att Gösta lär ha bett honom sakta ner – att åka med Olle i full fart mot lasarettet i Söderhamn var tydligen mer skrämmande än att ha kraschat med ett flygplan 5000 meter ovanför Tönsen.

Sven-Åke Lindh, som den dagen jobbade i skogen alldeles nära där planet kraschade och som såg förloppet, hade lyckats leta upp kraschplatsen på nytt. Växtligheten har återhämtat sig men än ser man gropen som bildades vid den våldsamma kraschen tydligt. Det skojades om att nu skulle man märka upp denna lokala sevärdhet med en skylt ; “Göstas grop”.

Gösta i sin grop

Gösta fick också återse huven från sitt gamla plan. Den återfanns nyligen av Christer Lindh i en skrothög i skogen bakom ett hus i Tönsen , men det var troligen inte där den fallit ner. Flygvapnet städade upp allt skrot från planet efter kraschen, men huven — som flög av direkt vid kollisionen — föll ner på annan plats och har senare hittats av någon som släpat hem den som “trofé”, och där har den blivit liggande. Även raketstolen, som Gösta sköt ut sig med, lär ha hittats av en privatperson och förvarats i någons lada sedan dess, men den verkar nu tyvärr ha försvunnit.

Christer har rengjort huven från all mossa och löv och Gösta kunde nu studera hur dess tjocka plexiglas brutits sönder på ett sätt som bara kunde betyda att hans upplevelse av kollisionen stämde; att det andra planet touchat Göstas plan på styrbord sida så att huven sprack och flög av, och Göstas hjälm trycktes in och skadade ansiktet.

Gösta studerar brottytor på huven

Huven på SAAB J 29 i intakt skick

För Gösta blev kraschen slutet på karriären inom Flygvapnet. Det blev en månads vistelse på sjukhus, där skärsåren läktes, det trasiga ögat räddades kvar (synen gick dock förlorad) och ryggen, som fått sig en rejäl kompression av raketstolens acceleration på 18G, fick återhämta sig. Gösta begärde avsked från Flygvapnet (“det bästa jag gjort” enligt honom) och påbörjade istället en lång karriär inom näringslivet, där han bl.a. varit koncernchef och VD för Perstorp, och suttit i en mängd bolagsstyrelser.

Paret Sköld bjöd alla på fika, media fick sina intervjuer och många minnen berättades om dagen som alla kommer ihåg nästan som om det var igår. Gösta ficks sedan ta huven från sitt gamla flygplan med sig hem till Skåne som minne av händelsen som kunde avslutat, men istället vände hans liv i en ny riktning.

SVT intervjuar Gösta
Både Ljusnan och SVT var där

Ljusnan publicerade senare reportaget Göstas krasch – det mest dramatiska som hänt i Tönsen och SVT Gävleborg gjorde inslaget Flygkraschen som satte spår.

Stor tack till Irene, Stig och Kerstin, Karin, Sven-Åke och andra som medverkat till denna unika återträff. Och till Gösta förstås, som alltid är välkommen åter till Tönsen.

Foton: Christer Lindh

Talltopp räddade flygare

En händelse i modern tid som många kommer ihåg var den då två SAAB J29 (”Flygande tunnan”) stridsflygplan krockade under en övning ovanför Tönsen och ett av planen kraschade på Tönsheden. Det hände den 20 juni 1960 och den här artikeln var införd i Dagens Nyheter några dagar senare:


Kadett Gösta Erik Wiking – infälld – hamnade med sin fallskärm i en av de tre tallar som fanns på den steniga myren. Detta hindrade att han skadades vid nedfallet. Personal från F15 fick hjälp att ta ned fallskärmen av bl a Arne Hansson från Kilafors
Kadett Gösta Erik Wiking – infälld – hamnade med sin fallskärm i en av de tre tallar som fanns på den steniga myren. Detta hindrade att han skadades vid nedfallet. Personal från F15 fick hjälp att ta ned fallskärmen av bl a Arne Hansson från Kilafors

SÖDERHAMN, måndag
Tjugotreårige kadetten Gösta Erik Wiking från Malmö räddade sig på måndagen med fallskärm sedan två jaktplan av typ J29 från Hälsinge flygflottilj i Söderhamn kolliderat i luften vid Tönsen, ett par mil sydost om Bollnäs. Han hamnade, endast lättare skadad, i en talltopp i en stenig myr och kunde själv ta sig fram till bebyggda trakter ett par kilometer därifrån.

Det flygplan han förde blev manöverodugligt och slogs i småbitar vid nedslaget. Det andra flygplanet med kadett Ingemar Hansson , Höganäs, vid spakarna skadades inte nämnvärt vid sammanstötningen i luften och kunde av föraren manövreras tillbaka till flottiljen i Söderhamn.

Kollisionen skedde på 5000 meters höjd. Man hade haft en luftstridsövning och det var när de fyra flygplan som ingick i gruppen skulle samlas för återflygning till flottiljen som de båda olycksplanen touchade varandra.

Kadett Wiking hade tur i oturen i det att han hamnade i en hög tall. Om han hade fallit ned bara någon meter på sidan hade han ganska säkert slagit sig svårt mot de kantiga stenarna på marken under tallen.

Han lämnade fallskärmen kvar i tallen och begav sig till närmaste gård, varifrån landsfiskalen i Bollnäs meddelades om haveriet. Lantbrukare Olof Frank, Tönsen, tog sedan kadett Wiking i sin bil och körde honom till Söderhamns lasarett, varifrån han senare remitterades till Centrallasarettet i Gävle för specialundersökning.

— Allting gick så oerhört fort, berättar kadett Wiking. Det blev fullkomligt svart på en gång. Det var som man plötsligt hade släckt lyset. Jag måste ha handlat rent instinktivt både när det gäller utskjutandet av katapultstolen och fallskärmens utlösning. Först när jag satt i talltoppen förstod jag vilken oerhörd tur jag haft.

Kadett Wiking klagade över smärtor i knäna och ena ögat. Han trodde att ögonskadan orsakats av metallsplitter från flygplanet.

— Detta söndermosades fullständigt vid nedslaget, säger lantbrukare Frank, och det var efteråt omöjligt att kunna tänka sig att småbitarna en gång varit ett flygplan.

Vid nedslaget uppstod en explosion och skogen antändes på flera ställen. Bränderna släcktes dock rätt snart av Kilafort brandkår samt ortsbefolkningen. Som exempel på kraften med vilken den havererade ”Tunnan” tog mark kan nämnas att planet bl.a. knäckte en grov tall, som slungades iväg 100 m och i sin tur mejade av en annan något mindre tall.

En haverikommission under hovrättsrådet Sidenbladhs ledning anlände på måndagseftermiddagen till Söderhamn för utredning av olyckan.


Ungefärlig nedslagsplats


 

Har du egna minnen, bilder eller vrakdelar från händelsen?  Hör gärna av dig till oss.

De första husförhören

Den äldsta bevarade husförhörslängden i Hanebo sockens arkiv täcker åren 1748 till 1773. Det har dock varit prästers skyldighet att genomföra årliga husförhör ända sedan 1686, men om det fördes anteckningar då så har de tyvärr gått förlorade.

Den här första längden är enklare i sin utformning än de senare och handstilen samt att befolkningen i Tönsen verkar öka mer än man haft plats för på sidan, gör den svår att läsa, Det går ändå att få ut en hel del intressant information ur den.

Fortsätt läsa De första husförhören